Är jag psykiskt sjuk för att ingen annan än jag ser att mitt barn är funktionshindrat?

Aspergers Syndrom är ett osynligt funktionshinder. När ingen annan ser det, kan man som mamma bli förklarad psyksjuk av människor som inte vill begripa bättre. Jag trodde inte att det var så, men det är så. Den här bloggen skrivs för att förklara hur man av Socialtjänsten kan bli stämplad som psykiskt sjuk, när man ber om hjälp för att kunna hålla ihop sin familj, för att det barn man fött har så svåra beteendeproblem på grund av sitt funktionshinder att man inte längre klarar det ensam.

Och du som läser får bestämma själv, om detta är en dåres försvarstal eller ett rop på hjälp. Det finns fler än jag som har det såhär, och jag tar mig friheten att lägga in en text från Attentions självhjälpssida för föräldrar till barn med Aspergers Syndrom, och den attityd vi bemöts med när barnen inte gör som de "ska":

"När du börjar berätta om ditt barns diagnos för andra människor kommer du att upptäcka att det är inte samma sak att berätta om en psykisk funktionsnedsättning som att berätta om diabetes eller cancer. Förbered dig på olika reaktioner, även från de som älskar dig och ditt barn. I de flesta fall får en förälder till ett sjukt barn mycket stöd och uppmuntran från omgivningen. Människorna runtomkring blir empatiska och hjälpsamma men så blir det inte helt självklart om barnets diagnos är Aspergers syndrom. Då kan omgivningen reagera på ett kritiskt och fördömande sätt. Människor kanske ger dig en massa föräldratips, som om det vore ditt föräldraskap som orsakat problemen. De kanske även försöker lösa problemen själva. Andra kanske förminskar problemen, säger att barn beter sig så där. Även välmenande anhöriga och vänner kan omedvetet såra dig. Istället för att känna att du fritt kan dela med dig av dina tankar, känslor och oro över barnets problem, kan du uppleva skam och genans, som om du skulle ha kunnat förhindra allt och att det egentligen beror på ditt föräldraskap."
Så är det.