Hanna och pappa, 2003 - 2007

När Hanna var sex reagerade hon på att det alltid var hon som fick ringa pappa, att pappa aldrig ringde henne. Vid något tillfälle ringde jag upp och bad honom ringa Hanna, för att hon saknade honom. Pappas ursäkt var att han hade tappat bort lappen med vårt telefonnummer, fast jag gett honom numret otaliga gånger. Han kunde frågat min bror, som bor en knapp halvmil ifrån honom.

När Hanna var åtta fick hon åka till pappa en vecka på sommarlovet. Hanna hade mycket tankar kring pappa och behövde få träffa honom. Det var aldrig aktuellt att han skulle besöka Hanna hemma hos oss, hans resonemang var att Hanna skulle komma dit eftersom hans släkt fanns i Y-stad sommartid. Jag fick vika mig för det även om Hanna gärna ville visa pappa sitt rum, sin skola, sin cykel och allt annat hon tyckte om här hemma. Pappabesöket gick ganska bra, Hanna var glad för att ha träffat farmor, halvsystrar, faster och kusiner. När hon kom hem berättade hon att farmor och faster pratat mycket om att hon liknade dem, de hade jämfört foton på faster i Hannas ålder med hur Hanna såg ut. Längre fram på hösten -03 erkände Harald att han i alla år trott att det var hans kamrat S som var pappa till Hanna. Jag valde att inte säga något om vad jag tyckte om hans agerande, eller hur det hade påverkat Hanna, för att slippa ännu mer tjafs.

Från sommaren -03 fick Hanna åka till pappa varje sommar och varannan jul. Pappa blev lite bättre på att komma ihåg Hannas födelsedagar. Det blev mitt ansvar att ordna umgängesresorna, och jag tog kostnaden för dem för att hålla ner på konflikterna mellan mig och pappa: det var aldrig aktuellt att be honom skjuta till något för att få träffa Hanna. På samma sätt har jag aldrig bett honom ge mer än han betalat till Försäkringskassan, för att slippa spä på konflikten ännu mer. Jag köpte biljetter, följde Hanna 30 mil från Mittköping till Y-stad och lämnade henne till pappa eller farmor, åkte hem ensam och hämtade henne i Y-stad när besöket var slut.

Kontakten med Hannas släkt blev alltså bättre efter -03, men riktigt bra blev det inte. Det var upp till Hanna att ta kontakt med släkten, de hörde sällan av sig till henne. Jag gav henne en egen mobiltelefon när hon var elva, för jag tänkte att den dåliga relationen mellan mig och pappa, farmor och faster inte skulle hindra dem från att ringa till henne.